Genomförande under VFU:n

Jag vill börja detta inlägg med frågor som Lena Lyckeståhl[1] lyfte fram under en föreläsning:

Vilka är mina kompetenser?

• Vad intresserar mig?
• Vad tycker jag är roligt?
• Hur kan jag ta vara på det och använda det i arbetet/mötet med barnen? 

Om jag reflekterar över vart någonstans jag spenderar största delen av mina dagar på VFU:n får jag fram målarrummet/ateljén/skapanderummet (kalla det vad du vill :)). Där sitter jag tillsammans med barnen och ritar, målar, pärlar pärlplattor och halsband/armband, degar, pysslar och samtalar med barnen. Här känner jag mig mest närvarande och aktiv som pedagog! Här har jag tid att sitta ner med barnen, ibland i grupp och ibland enskilt, och verkligen prata med barnen. En givande, härlig, lärorik, kärleksfull, pedagogisk, rolig och lyxig stund tillsammans med barnen.

Om jag då kopplar mitt "favoritställe" till Lyckestålhs frågor blir ni nog inte så förvånade när skapande ligger högt på min intresselista. Det är inte det att jag är duktig i skapandet, nästan tvärtom! Men jag är kreativ! Jag har inte behovet av att resultatet ska vara fint och perfekt, utan jag skapar för stunden. Det innebär att resultatet kan variera så otroligt mycket! Med tanke på att jag själv inte har något kontrollbehov av hur resultatet ska se ut, tror och hoppas jag att det genomsyras i mitt arbete tillsammans med barnen. Att jag visar barnen att det är härligheten och variationen i skapandet som är det viktiga. Processen, inte resultatet.

Skapandet är alltså även en stor del av temaarbetet med barnen: tema skogen. Byggstenarna som ligger till grund för arbetet är: 

Barns intresse Skapande Bygg och konstruktion Hållbar utveckling

 Återbruk Barns tankar På barnens villkor

Barns inflytande Barns delaktighet och inflytande    

Närmiljö Samarbete Olika material  

Pedagogisk dokumentation Uppföljning Utveckling

Temahörnan

Men hur har mitt didaktiska material använts? Och varför? 

Jo, jag har planerat in tillfällen med exempelvis introduktionen och skogspromenad (läs mer under inlägget Planering av VFU). I början av dessa tidsplanerade aktiviteterna har barnen gått gå igenom temaingången för att komma in i skogens värld. Aktiviteterna har även avslutats med att de får gå igenom temaingången. Tanken är att barngruppen ska komma in i en viss stämning samt till en värld där ingenting är omöjligt för barn. Syftet är att intressera barnen och väcka deras lust att lära och utvecklas. Förskolans styrdokument belyser förskolans syfte att främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära (Läroplanen för förskolan, rev. 2010, s. 4). 

Var har temaingången använts? 

Temaingången i olika miljöer

Den har hela tiden funnits synlig för barnen, där den hängt på väggen i hallen tillsammans med annat material i temaarbetet (dokumentation, temahörnan, barnens fotografier). Den har använts inomhus vid exempelvis introduktionen med frågor om skogen där barnens tankar synliggjorts. Men temaingången har även varit med utomhus vid skogspromenaderna. Den är alltså flyttbar och smidig att ta med sig! 

Hur har handdockan Bruno använts? Och varför har han varit med?

Vid alla tillfällen som vi arbetat med tema skogen har Bruno varit med. Tanken med Bruno var att väcka barnens nyfikenhet och intresse, vilket läroplanen för förskolan förklarar som strävansmål (rev. 2010). 
Daniel Stern (se Forsberg Ahlcrona, 2012) menar att genom att använda handdockor kan relationen mellan barn och vuxna stärkas då de delar fokus för uppmärksamhet. Handdockan kan föra barn och pedagoger närmare varandra, och närmare en aktivitet. 
Forsberg Ahlcrona (2012) förklarar att genom att levandegöra handdockan utvecklas både pedagogens yrkesroll och barns lärande. Jag tror det beror på att både pedagogens och barnens intresse och nyfikenhet väcks samtidigt som lusten för utveckling och lärande stimuleras.  
Enligt Forsberg Ahlcrona (a.a) är det didaktiska perspektivet på handdockans användning möjligheten att i större utsträckning spegla barnen och deras intressen. Handdockan kan dessutom vara en mer utåtriktad och mottaglig figur för impulser för livet utanför förskolan.

Jag känner att Bruno har varit till otroligt stor hjälp då barnen har tagit emot honom som en del av deras vardag. Jag rekommenderar verkligen alla pedagoger att använda sig av handdockor i arbetet med barnen då det väcker deras intresse, empatiska förmåga samt stimulerar utvecklings- och lärandesituationer!

För att knyta ihop säcken för denna gång och avsluta detta blogginlägg vill jag återgå till Lyckeståhls frågor som inledde dagens tråd. "Vilka är mina kompetenser?". Skapandet! Men hur kommer tema skogen med det didaktiska materialet (temaingången och handdockan Bruno) in i skapandet? Jo, igenom barnens skapande av ett härligt skogslandskap med små fantastiska lerfigurer som barnen själva konstruerat! Här känner jag att bilder säger mer än tusen ord...!

Dagens ros 

Att reflektera över mina kompetenser 

Referenser 

Forsberg Ahlcrona, Mirella (2012). Handdockan i pedagogiken: Vad handlar det om? I Klerfelt, Anna & Qvarsell, Birgitta (red.). Kultur, estetik och barns rätt i pedagogiken. Malmö: Gleerups

Läroplan för förskolan Lpfö98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket. Tillgänglig på Internet: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442